Seth Vargas

Detta är en högst amatörmässig novell som hittills endast två personer läst. Så jag ger utan mer ord än en ursäkt för eventuella slarvfel min novell "Seth Vargas" (inte så förstaklassigt, jag vet). Seth är en karaktär jag har stora planer för i kommande skriveri. Varsågod.

Seth Vargas

Staden New Cathbury höll på att falla i sömn. Det var så det kändes för Seth Vargas när han färdades i taxin genom staden medan regnet hamrade på dess tak. I och med med mörkrets inbrott försvann liv och rörelse ifrån gatorna och gränderna. Människor drog sig hemåt ifrån jobb och restauranger och till och med pubar vid den här tiden på natten, som om ett par timmar skulle övergå i gryning.
Ljuset ifrån gatlyktorna svepte förbi som skott när Seth tittade ut igenom fönstret och skapade en visuell, nästan sövande rytm som drog förbi hans synfält, och motorns lugna brummande invaggade honom i en känsla av säkerhet. Himmelens vatten vräkte ner utanför på de öde gatorna och på de få personer som sågs gå på stadens trottoarer gick snabbt med sina paraplyer höjda för att skydda mot skyfallet. Seth antog att de alla var på väg mot den värma, mjuka säng som väntade dom hemmavid.

Han var glad över att ha fått tag på en taxi vid denna sena timme och han tyckte sig kunna se längtansfulla blickar kastas mot fordonet hos de fotgängare vars ansikte tillfälligt lysts upp av gatlyktornas sken.
automobilen susade fram över gatan utan att bekymras minsta över vattenmassorna ilsket slog ner på karossen. Chaufören svängde in på en sidogata och vek därmed av ifrån den väl upplysta avenyn och därmed bort ifrån ljuset och nattens sista människor.

Gatan var mörk och smutsig, och brandtrapporna gav husfasaderna ett kaotiskt utseende. Soptunnorna var överfulla i gränderna och man kunde urskilja rörelser ifrån de hemlösa som låg under kartonger eller tygstycken och skyddade sig bäst de kunde mot regnet. De få lampor som fanns var oftast trasiga, och de som fungerade spred ett så skumt sken att man undrade om inte fullmånen - som hade började trilla av sin högsta punkt på himmelen - var en avsevärt bättre ljuskälla.
Bilen fortsatte genom kvarteret med liknande gator vars utseende knappt skilde sig ifrån den första i annat än små detaljer.

Två gator ifrån Seths destination så saktade chauffören ner långsamt när han skulle svänga av till en liten enkelriktad gata. Men fordonet hostade till flertalet gånger och stannade till, och så dog motorn med ett hest ljud.
Under en lång ramsa svordomar började chauffören dra i startspaken och vrida på gastillförseln. Seth avbröt hans försök att starta automobilen;
”Det är okej, jag kan gå härifrån. Behåll växeln.”

Mannen verkade skämmas en aning över incidenten när han tog emot pengarna. Seth tog sig kvickt ut genom dörren och ut i regnet. Han vred på sin hatt för att den skulle avvärja regnets piskade skyfall så effektivt som möjligt, men den blåsten fick honom ändå att få vatten rakt i ögonen. En dimma av fukt skymde hans blick, och medan han gnuggade den ur ögonen kunde han höra chauffören till slut få igång sitt fordon och dra iväg.

Seth bestämde sig för att ta en genväg igenom gränderna som gick likt sprickor i murbruk mellan en gata och en annan, och snart skulle han vara hemma igen. Och säker.
Han fruktade inte rånare eller dylikt slödder som väntade i något mörkt hörn. De var ingen svår att få bukt med, speciellt inte nu när han hade en fullt laddad pistol i innerfickan. Men det fanns saker han fruktade, saker han hade kommit att frukta och som han kunde förargat i sitt tanklösa och giriga sökande efter sanning.

Därför satsade han på en snabb väg hem istället för att ta trottoarerna.

Han gick in i gränden och höll sig till ena väggen som gav mer skydd mot regnet; det samlades upp vid brandtrapporna och forsade ner i rännilar som dröp ner asfalten i vatten som sedan rann i floder mot närmsta avloppsbrunn.

Han gick hela gränden ner, och lyssnade till de avlägsna ljuden av automobiler som drog fram i någon del av staden vars husfasader förstorade ljudet till att eka fritt över New Cathbury.
Seth skyndade på stegen när han hörde en hund på någon bakgård skälla varnande efter hans ekande steg som ljöd högt mot marken.

Han såg nästa gata närma sig och det välkomna ljuset ifrån de få existerande gatlamporna kändes säkert när han steg under det. Denna gatan var fullständigt öde så när som på en katt som satt och väste under en låda.

Han korsade gatan, eller började korsa gatan, när han kände något som snart skulle få skräcken dra igenom hans kropp och sinne.

Han kände ett tryck mot trumhinnan som slog till mycket snabbt och fick honom att stanna till av förvåning. Hans sinne verkade helt plötsligt ha stannat upp, och han kände en ilande känsla i skinnet som fick håret på hans armar att resa sig, trots att det låg pressat mot skjorta innanför rocken.

Han skakade på huvudet för att försöka bli av med den märkliga sensationen, och då såg han att alla gatlyktor slocknat. Gatan badade nu i månljusets mörkt blåa sken endast, och Seth kände sig illa till mods. Det gick ett ljud, eller snarare en känsla, genom atmosfären. En känsla av att något slets sönder. Men inte något fysiskt. Det var något annat. Och så märkte han hav fler förändringar i sin omgivning. Hunden hade slutat skälla. Katten under lådan var försvunnen. Regnet vräkte inte ner lika intensivt som för ett par sekunder sen. Allt verkade dött. Färgerna verkade vara svagt förvridna till olika nyanser av grönt, men det kunde vara inbillning.

Han gick över gatan och skyndade på sina steg ännu mer. Han sökte sig mot en annan gränd, en som han visste ledde till hans egna gata. Han tänkte ta skydd av dess mörker och när han väl var där springa igenom gränden och så snabbt han kunde in i huset och upp till sin lägenhet, hans säkra område. Han hade gjort det till ett säkert område där han kunde vila, fri ifrån skräcken likt den han nu kände.

I samma ögonblick han gick in i gränden kände han en närvaro. En närvara så påtaglig att han nästan kunde smaka på den. Det var en närvaro av något som sände signaler som han kände igen på ett obegripligt sätt, som om han känt den i ett annat liv eller känner rent instinktivt. Något uråldrigt som man föds med att känna igen. Någonting var inte rätt.

Han hörde bakom sig något som skrapade mot asfalten. Och då började han sakta in. Han förstod att det var honom det var ute efter. Han tog av sig hatten och vände sig om.

Hatten föll till marken. Inne i en mörk vrå skådade han ett par vidöppna, gula ögon som rörde sig sakta men bestämt mot honom. Det som han hade hört skrapa mot asfalten var klor, som uppenbarade sig ur skuggorna och trycktes ner i marken för att ge grepp om nästa steg som dess ägare ämnade ta. Tassen som korna tillhörde var klädd i tovig, tjock päls som såg sträv ut, likt borsten på en get.

Varelsen tog steget in i det dunkla ljuset.

Vad Seth nu såg var den mest skrämmande, förvridna uppenbarelse han sett. Tinget påminde om en varg – fast endå inte. Det hade en grov, avlång nos som hos vargar, men med uppdragna läppar och tänder som hos ingen annan varelse som Seth någonsin sett i hela sitt liv. Genom den tunna pälsen runt käken syntes enorma muskler som med all säkerhet skulle kunna krossa ben. Tänderna påminde om järnkilar, enorma, grova och fulla av små ojämnheter som bara regelbundet användande kan ge.

Klorna var inte som någon sorts varg eller något annat hunddjur. De var ondskefullt krökta som de hos en tiger, men i mycket större skala, och var gång varelsen tog ett steg så skrapade de hotfullt mot marken.
Dess överkropp var för stor rent proportionerligt mot underkroppen, vars ben var korta men bastanta. Axelpartiet var var det bredaste stället på dess kropp, där dess huvud med käkarna som såg ut som att kunna krossa ben låg fastankrat i muskler som syntes väl igenom pälsen..

Det var en varelse som inte rimligtvis borde finnas; det var som taget ur en urmänniskas mardröm om det perfekta rovdjuret, en styggelse som hamnat på fel sida av verkligheten.
Hela dess existens sade emot verkligheten. Den passade inte in.

Varelsen tog sig närmare.

Seth vaknade upp ur sin lamslagna tillstånd. Han hade inte dragit pistolen än. Så snabbt att han knappt märkte rörelsen själv for hans hand innanför hans rock och fattade tag om pistolen. Men innan den var ute ur rocken hade besten kurat ihop sig och skjutit iväg och for som en pil mot Seth, med dess enorma högra tass höjt i ett slag. Slaget träffade med exakt precision pistolen som Seth nästan hade hunnit rikta mot den och pistolen for iväg bort i mörkret. Seth själv hade ryggat undan när varelsen utförde hoppet, och nu hade besten landat tungt på alla fyra framför honom. Han förstod att han måste reagera innan vargvarelsen hann göra sitt nästa drag. Han drog handen bakåt, formade den till en knytnäve och slog mot sidan av bestens ansikte. Besten hade börjat vrida på huvudet på Seths håll, så slaget landade tungt på dess nos och fick besten att vrida sig bakåt i en vid båge medan Seth lät slaget löpa med hela vägen. Han kunde känna krossat ben under sin knytnäve innan besten lämnade hans hand, och såg hur den i det närmaste flög iväg ifrån honom.

Under vad som verkade vara ett ögonblick hade den tagit tag i marken med sina klor, förvandlade fallet till en smidig volt och landade på baktassarna ett par meter ifrån Seth. Den väste och spottade, och blod forsade hur dess nos och nedför dess kropp. Dess blick hade förvandlats ifrån den blick ett rovdjur har när det jagar till en blick som utgjordes av ilska och vrede.

Den slutade omedelbart att ömka sig och trampade hastigt iväg mot Seth igen. Han försökte tränga undan sin rädsla med ilska när den gjorde ett till hopp mot honom med öppna käftar och utsträckta klor.

Jag måste undvika tänderna, tänkte han. De skulle göra slut med mig på nolltid!
Han lyckades få tag om varelsens underkäke med sin vänstra hand innan varelsen nådde fram till hans hals, och tryckte uppåt. Millisekunden efteråt dundrade varelsen in i honom med bröstet först och han tappade balansen. När han föll lyckades han vrida sig såpass mycket att de landade sida vid sida så att han slapp ta hela smällen, och landade på den sidan att hans högra arm var fri. Han skulle precis lägga den runt varelsens vänstra arm och låsa fast monstret när han kände en brännande smärta slita sönder hans rygg. Det svartade för ögonen under ett par ögonblick, och han förstod att klorna ifrån den tassen som var klämd under hans kropp hade tagit tag om han rygg och låtit klorna sjunka igenom hans tjocka rock och innanför skinnet för att sedan så slita till och riva upp stora blödande sår över Seths rygg.

Han skrek högt av smärta. Den vänstra handen hade tappat sitt grepp om monstrets underkäke, som nu med blottade tänder siktade mot hans vänstra axel. Men en kraftanstängning uppbådad av panik och ilska tog han båda sina händer och tryckte ned bestens huvud så långt att det slog i marken.
Den verkade bli omtöcknad och Seth såg sin chans; han tog tag om monstrets vänstra framben eller vänstra arm och böjde den i den vinkel som kändes minst naturlig. Varelsen vrålade av smärta och slog med den andra tassen för att bli av med sin plågoande.
Denna gången så var Seth med på den finten och släppte taget om monstrets arm trots att han inte lyckats åstadkomma mer än ett obehagligt knakande i monstrets leder och dök under sin egen rock, och drog sig undan ifrån den och tog sig ur den i samma rörelse som han föll bakåt ur sin halvliggande ställning. Han rullade runt och försökte ta sig på benen trots att hans sår på ryggen brände och kändes som att de töjdes ut varje gång han rörde en muskel.
Han kunde se hur monstret morrandes kastade sig själv fram och tillbaka och försökte skaka av sig rocken som fastnat i klorna. I samma stund som den lyckades hade Seth lyckats ta sig på fötter, men varelsen var snabbare på detta än Seth och hoppade upp på alla fyra, väste och tog ett par steg bakåt.
Seth såg hur den haltade lätt på vänstra tassen. Så han hade lyckats skada något i den märkliga kroppen trots allt.
Men odjuret hade inte tänkt att ge upp. Den såg på Seth med sina gula ögon och stirrade intensivt med en glöd som fläckats av dess egna blod.

Den kurade ihop sig för ett annat utfall mot Seth, och denna gången var han med på det. Blodet dröp ifrån han själv lika illa som ifrån monstret, och nu pumpade adrenalinet i Seths ådror, som fick honom att se förbi smärta och rädsla. Nu fanns bara kampen. Han spände sina muskler när han med ett vrål lika gutturalt som monstret eget sprang fram. De rusade mor varandra, det med sin oskadade arm som stöd och det skadade som vapen, han med höjd höger knytnäve och ett vrål av vrede på läpparna.

De slogs ihop i mitten i en förödande kollision. Samtidigt som han träffade monstrets axel med horribel kraft lyckades varelsen riva upp ett stort såg på Seths kind. En klo gick hela vägen in genom kinden till hans mun, och blodet som han smakade stillade inte hans ilska eller stridslust. Innan besten hade lyckats återhämta sig nog för att bita tag om hans västra arm och krossa hans ben och muskler, drog han till besten en gång till, fast med vänstern. Och den träffade underkäken på monstret med fruktansvärd kraft.

Det knäppte till på ett olustigt sätt, och käken vred sig i en vinkel Seth inte trodde det var meningen att den skulle kunna göra. En blandning mellan skrik och tjut steg i gränden när varelsen skrek ut sin smärta. Den kastade huvudet åt sidan med sin underkäke hängande snett i käften, dess dräglande saliv blandades med nytt blod. Den hostade och gjorde sitt bästa för att spotta.

För ett ögonblick trodde sig Seth ha övertaget över styggelsen, och skulle till att måtta en kraftfull spark mot varelsens ryggrad när den plötsligt for upp mot hans strupe. Han hann inte helt undvika bettet, men lyckades vrida sig tillräckligt för att det tog i hans axel. Trots sin brutna käke gick dess hörntänder genom hans skinn och trycktes hela vägen in till tandköttet. Seth slapp ut ett vrål när hans nerver blixtrade av smärta som skickade efterilningar i hela hans kropp. Hans knän vek sig och han föll till marken med händerna kring bestens huvud som han fruktlöst försökte dra bort ifrån sin axel. Monstrets blod blandades med han eget när det sköljde över hans vita skjorta och bildade en pöl på marken. Han kände hur en uppsättning klor rev i hans ben och smärtan fick honom att sparka desperat med benen för att undkomma klorna. Han kunde känna bestens vidriga andedräkt slå emot hans ansikte.

Seths blick började svartna när han låg och drog i odjurets huvud. Han kände hur hans medvetande började flyta undan och den del av honom som fortfarande kämpade för sitt liv, som fortfarande hölls vid liv av adrenalinet sökte efter en utväg.
Han trevade med handen efter något, samtidigt som han med den andra handen försökte slita bort monstrets käke eller åtminstone hindra det ifrån att röra på sig och orsaka mer skada.

Han såg genom ett töcken en tegelsten ligga bredvid en soptunna som blivit omkullvält utan att han märkt det. Hand omtöcknade hjärna fattade ett hastigt beslut, och han släppte helt taget om varelsen, som nu också hade börjat klösa hans ben sönder och samman. Han sträckte båda händer efter tegelstenen. Han kunde inte avgöra om han fått ett bra grepp om den, men så snart han hade den i sitt grepp svingade han den mot varelsens sida med all kraft hans sargade kropp lyckades uppbåda. Med ett högljutt knakade vek sig bestens bröstkorg inåt, och ett par brutna revben tryckte sig ut ur skinnet på den. Greppet var inte lika bra som Seth hade velat, så han kände hur flera av hans naglar sprack och böjdes loss ifrån sin plats på fingertopparna i och med att tegelstenen träffade.

Varelsen hostade och väste, och släppte äntligen taget om hans axel. Då Seth drog upp handen för att föra den till axeln som blödde ymnigt glömde han att släppa tegelstenen, och drog utan flit till varelsen rakt på munnen, så att ett par tänder slogs ut och andra vanställdes. Blodet ifrån träffen hamnade rakt i hans ögon, och han såg genom en röd dimma hur varelsen vred sig bakåt och väste högt, landade på rygg och ålade på marken av smärta.

Utan att kunna se klart eller ha någon bra uppfattning om vad som hände, försökte Seth att sätta sig upp. Han kände hur blodet han hade kvar rann ifrån hans huvud och gjorde det svårt för honom att inte ramla omkull igen.
När som varelsen stapplade tog sig upp på alla fyra igen hade slutat skrika så såg Seth ifrån sin halvliggande ställning en ny chans, han tog till sina sista krafter och sparkade hårt mot odjurets bakben. Skon tog emot hårt, och dess ben vek sig med ett knakande och varelsen ylade återigen. Detta ylande var så högt att Seth tog sig för öronen och föll ner på marken igen.

Plötsligt kände han hur trycket mot trumhinnorna han hade glömt bort att han hade lättade, och genom dimman av blod kunde han se hur gatlyktorna åter tändes ute på gatan. Gatan han glömt att han för ett par minuter sedan gick fram på.

Med en kraftansträngning drog han upp sig själv i sittande ställning igen. Han lutade sig mot väggen till det smutsiga huset bakom sig, och stirrade in i den mörka vrå det besten retirerat. Han såg fortfarande hur dess ögon lyste av hat där, stirrade på honom med frustration och fruktansvärd vrede.
Så började ögonen blekna bort långsamt. Innan de helt försvann kostade Seth på sig ett triumferade leende.
Så var det borta. Lika snabbt som det trätt in i den här verkligheten. Besten.
Hans huvud spelade fortfarande upp bilder av striden som ägt rum, fortfarande pumpade adrenalinet i hans ådror. Han visste att han måste bort.

Trots att hans kropp hade slappnat av då han förstått att besten lämnat verkligheten, så var det inte över. Han måste ha hjälp.

Han såg ner på sitt högra ben. Odugligt. Rivsåren hade förstört de muskler han behövde för att gå och trots att det verkade som att ingen artär blivit skadad blödde han ordentligt. Någonting verkade ha hänt med hans västra arm, och han kände den märkliga upplevelsen av att kunna andas igenom hålet i sin egen kind.
Regnet tilltog sköljde bort blodet och det flöt med i en flod av rosa vatten som spred sig längs gränden.

Han släpade jag fram med sitt oskadade ben och oskadade arm, letade djupt i sig själv efter energi nog att trycka sig fram ännu en meter. Regnet som en gång varit svalkade var nu iskallt, och han började skaka av köld.

Han tittade upp mot grändens utgång och tankar for igenom hans huvud. Han skulle inte klara det. Han skulle förblöda. De skulle hitta honom söndersliten i en gränd nära sitt hem, och aldrig skulle de veta sanningen. Världen skulle alltid vara oförberedd.

Han vägrade ha det så. Han tryckte handflatan mot asfalten, drog fram sin tunga kropp som kändes tung som bly och och var hans last, hans börda.
Skjuta ifrån med foten, dra sig fram med armbågen. Han hittade en rytm, och han höll den i vad som verkade för honom vara en evighet. Han drog sig ut i ljuset under den närmaste lyktstolpen på gatan.
Han tog tag om den och drog sig upp långsamt för att inte blodet skulle rinna för fort ifrån hans huvud. Det tog honom flera minuter, men till slut stod han och vinglade vid lyktstolpen, och började halta fram till närmsta dörr. Hans högra ben stödde nästan inte över huvudtaget och hans haltande gång var nästan ett hoppande på hans vänstra ben. Så snart han kunde stötte han sig på väggar och räcken, vad som helst som han kunde stödja sin förstörda kropp på.

När han tagit sig upp för den korta trappan fram till dörren tog han tag om dess handtag och slet upp dörren som verkade väga mer än någon dörr han någonsin öppnat förr. Rivsåren på hans kropp sved och brände när han gick in i trapphuset.
Han snubblade på första trappan. Bara en bit kvar. Skakande av köld som han visste berodde på blodförlust krälade han sig upp för de fjorton stegen under vad som verkade vara fjorton timmar för hans försvagade sinne, och så snart han var framme vid den första dörren höjde han en näve som hade fått sina naglar avslitna av det eviga krälandet, och slog hårt på dörren.
Och igen.
Och igen.
Han hörde hur det med det tredje slaget på dörren ljöd steg inifrån. Någon hade vaknat, gått upp och var på väg mot sin dörr för att se vem som störde vid den här tiden på dygnet.

Så han släppte smärtan och kölden, gled iväg, lämnade sin kropp åt sin själv. Han släppte taget om sitt medvetande och flöt iväg. Hans sista tanke var på blodet.
Det rinnande blodet. Det av två varelser som kämpar för sina liv och som under månens sken spiller varandras blod så att det med regnet sköljs bort likt smuts och försvinner ner i någon av nattens avgrundskloaker.