Johannes går till kyrkan.

Ja, tro det eller ej, men så är det? Har jag hittat Jesus? Nej, han är på bokhyllan. Tänkte jag spränga den i luften? Nej, jag är inte norsk.
Dock så gick min nioåriga bror ur trean och då är det tradition att man under marscher ifrån trumvirvel och under den svenska fanans skyddande skugga sjunga en psalm eller två samt titta på när barnen sjunger sött. Och så naturligtvis lyssna på tal ifrån rektor och präst.

Jag går in i kyrkan med min familj. Jesus som finns över altaret i form av en målning som visar hans färd ifrån jorden till pappa gud stirrar på mig med genomträngande ondska.
Jag befinner mig på helig mark. Insikten får mig att börja svettas. Förra årets präst har ersätts av en som ser ut som en klassisk pedofarbror, med rätt långt hår trots sin tunnhåriga hjässa och en gubbmustasch som pryder hans överläpp.

Traditionen inleds med psalm. Den handlar om grönska och blad och herrens ”härlighet” och annat kristna gillar. Alla tanter och farbröder sjunger med. Jag gillar inte kyrkan. Men min far, som ogillar det mesta, ser ut att lida än mer än mig. Hans lidande ökar tusenfalt när prästen försöker hålla tal.
Mannen börjar med att ställa barnen en massa frågor om blommor. Han undrar om de kan namnen på de blommor han själv har plockat. Han börjar sedan svamla nervöst om blommor och människor och blommor i hagen som skall stå som en metafor för människor och hur det vore om alla var av samma sort och att man kanske vill vara annorlunda men det kanske det andra inte gillar, blabla.
Det vanliga. Men han är så otydlig att man ber (Ja, ber faktiskt!) att han skall klara nästa del av sitt tal.
Till och med moralkakan går förlorad, hans osäkra slutpoäng blir något slags mellanting av ”våga vara dig själv”, ”du duger som du är” och ”Herren är överlägsen dig och gör som han vill”.

Jesus ser argt på mig. Jag börjar fingra nervöst med en pslambok.

Rektorn för Bredaredskolan var inte osäker. Däremot var hennes tal fruktansvärt omständigt och tråkigt. Hon började med att räkna upp alla saker som barnen gjort under hela läsåret. Sedan pratar hon om hur bra skolan är och att barnen bör längta tillbaka. Men leka skall dom. Jesus ser riktigt sur ut. Jag tittar mot utgången.

När tråkprofilerna är klara börjar barnen sjunga. Det är fint, åtminstone. Trots att texterna uppmanar pojkar att springa och åka lådbil medan flickorna bör leka med dockor och Barbie.
Jesus ser nu ut som om han kommer skjuta laser på mig, förbannad över min närvaro i guds tempel. Jag tiger mig igenom nästa pslam och prästen tittar besviket på mig. Ledsen, men jag skulle känna mig som en hycklare.

När allt är över jag och nästan kan känna lasern i pannan så flockas naturligtvis gången ut av mängder pensionärer och föräldrar och trafikstop uppstår. Jag vandrar sålunda sakta ut till tonerna av orgeln som spelar vemodigt. Jag känner mig som en del i ett begravningståg.
Jag är äntligen ute i det fria. Den väldoftande kyrkogården har fått sin frid bruten av alla ungar som skuttar runt ibland gravstenarna utan respekt för de avlidna. Föräldrarna bannar dem inte, utan tar glatt kort på de små vandalerna.
Detta får mig att tänka på att även jag befinner mig på de dödas viloplats. På helig mark. Faran är inte över.
Jag drar bort min familj ifrån den hemska kyrkan.
Och medan jag går hemmåt så blir jag återigen påmind om barnens verkliga natur. Så den är när de inte tvingas klä upp sig och sjunga fint. Ty på en trottoar springer en unge och skriker en visa vars text löd: ”bajs, bajs, bajsa bajs!” åt en skock pensionärer. Och jag muttrar elakheter.