Den där dagen innan

Nu är det en sådan där dag igen. En ”dagen-innan” - dag, dagen som kommer före någonting stort, som betyder något. Det kan innebära förändring eller en stor utmaning. Imorgon är det ”dagen”. Idag är det ”dagen innan”.
Och den dag vars inträde till denna värld sker vid midnatt är en dag som för mig är viktigare än själva studenten. Jag vet, på studenten får man sina betyg och man tar farväl. Vilket är just varför jag INTE värdesätter dagen.

Men imorgon så blir det pompa och ståt. Dagen av dagar- och här är varför:

1.Gratis middag på Grand Hotell, tre rätter. Gratis!
2.Man har en ursäkt att klä upp sig i kavaj och annan sofistikerad utstyrsel.
3.På grund av ovanstående anledningar så är det faktiskt en kväll som är värd att spendera en mindre förmögenhet på baren. Den är öppen till midnatt.
4.Jag är ledig dagen efter.

Så detta ser jag fram emot! Mycket!
Men det är inte enbart på grund av detta som det är en stor dag imorgon.

Ty dagen efter denna lämnar vårens blyga mö vår del av klotet och lämnar plats för sommarens riddare.
Han sveper bort mörkret så att det endast i ett fåtal av nattens timmar fortfarande har fäste. Han låter solen lysa med sitt ljus och huvudvärkssken så att utomhusvistelse blir omöjlig för ljusskygga personer så som undertecknad. Han steker sönder dåraktiga Svenssons på stranden. Han låter sin hingst av åskväder dra över ditt arma elnät på sommarkvällar och isolerar dig ifrån ditt älskade Internet. Han skickar horder av insekter att plåga eder.
Och imorgon anländer han för att jaga vårens mö och med sin och med sin lans av snappsvisor dräpa henne så att blodet sprutar ängarna och det blir till morgondagg, och han smetar ut hennes magsyror på de sista vitsipporna så att de fräter sönder och dör.
Men han lockar också ut alla lättklädda snyggingar. Så det är värt det.

Så här sitter jag och knaprar på en ölkorv till kvällsmat samtidigt som jag skriver strunt som jag ämnar tvinga på andra människor. Så om du läser detta... detta inlägg har ingen poäng. Du är ägd. Letar du inte efter någon poäng, utan endast söker fördriva tiden med meningslösheter; välkommen till klubben.

OBS. snubben på bilden är likheten till trots inte mig.

Varför jag bloggar/Jägermeister

Till undrande: detta inläggs syfte är alltså inte att jag skall förklara att Jägermeister är anledningen jag bloggar. Dess syfte dock att delvis beskriva varför jag bloggar, dels skriva om min upptåg med min kära vän Jägermeister.

Så varför bloggar Johannes Björn Andreas Ludvigsson?

Teh lulz? Känner han ett sjukligt behov av att dela med sig av sin skumma tankar? Vill han skaffa sig vänner? Sprida reklam för en viss tysk starkdryck?

Svaret är långt och jobbigt (jag skulle kunna korta ner men det vill jag inte), så håll i hatten:
Teh lulz finns med i alla och ingen handling jag gör, så det är inte orsaken. Jag gillar visserligen att dela med mig av mina tankar, men helst i form av en berättelse eller liknande. Vänner har jag. Inte för att nya skadar. Det där med tyska drycker har jag inga kommentarer om.

Nej, svaret är både överaskande och pinsamt förutsägbart: Jag har ingen aning! Jag kände plötsligt en stor lust att skriva vad som i folkmun kallas ”skit”, (jag menar inte att folk har skit i munnen... äsch, ni fattar.) och dessutom publicera noveller och dylikt på denna blogg. Jag planerar även att lägga upp ljudfiler där jag läser upp mina högst amatörmässiga skapelser med ännu mer amatörmässigt uppläsande.
Mina vänner lär ställa sig frågan: Är inte det jobbigt?
Jag lär ställa mig frågan: Det finns väl inga pengar att tjäna denna verksamhet?

Men tänk, jag har drabbats av ett behov av att dela med mig! Och att blogga, det var ett tag sedan. Min gamla blogg på Nogg.se slutar med inlägget ”Dreamhack dag noll” där jag förbereder mig för Dreamhackfestivalen i Jönköping. Jag antar att den del av mig som bloggade dog någonstans ibland datorerna och energidrinkarna.
Men nu har den delen renanimerats! Så jag är delvis zombie. Men skit samma. Här skall skrivas noveller!

Jag drabbades av en plötslig vilja att blogga när jag läste Dennis Wildmarks blogg efter att ha skådat den i den rätt sunkiga tidningen Metro. Men glädjande nog var bloggen i sig mycket intressant, och jag fastnade för den. Den som vill läsa Dennis blogg har den här: http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.93450

Ni som jag känner IRL lär tänka: ah, nu tar Johannes nya tag! Han läser denna blogg för att ifrågasätta sin egen bögskräck!

Men icke, säger jag. Den kom jag över för länge sedan.
Jag läser huvudsakligen bloggen för att killen i fråga är ett geni (MVG i alla ämnen, slå det du!), och för att han till skillnad ifrån mig kan begränsa sina inlägg i längd såpass att inte skrämma bort bort den genomsnittlige läsaren. (Jag kan inte låta bli att skriva dessa meningslösa små tillägg. Se! Jag bara spyr ut ord! Jag kan inte hindra mig! Fingrarna dansar över tangentbordet i en fruktansvärd vals som spelas av Hin Håle själv! AAAGH!)
Dessutom läser jag för att ifrågasätta min egna Stockholmare-skräck.

No offence intended, Dennis.

Så ta en titt på Dennis blogg om ni vill läsa något som står i skarp kontrast till den något bistra, mörka blogg ni finner här.
Okay. Jag skall göra den gladare.
Så det var en liten förklaring till varför jag bloggar.

Nu, om äventyret med Jägermeister!

Studenten närmar sig med stormsteg, och Johannes bestämmer sig för att fickpluntan han köpte för ett par månader sedan (för att folk med fickplunta är häftiga) bör fyllas med annat än med Coca-Cola. Så jag bad en vän som är två år äldre än undertecknad att köpa mig en flaska med den godaste av starka drycker, Jägermeister. Så när dådet var utfört tog jag med mig 350 cl Jäger hem, tvättade ur pluntan och sökte genast fylla den med den kladdiga ljuvligheten (Ah goddamn! Det där kom ut fel! Ah, det där också! Vad är detta! Perversa referenser till höger och vänster! Jag lär få granskningsnämnden efter mig. Ungar, ni läste aldrig det där.)
Jag märkte dock att chansen att kunna fylla pluntan utan att spilla den dyra drycken var liten, då öppningen till pluntan var minimal och den till flaskan enorm.(jag vill inte ens försöka feltolka det där... Bara låt bli, okay. Låt bli.)
Jag kände en viss förtvivlan och hjälplöshet över att inte kunna vara en cool kille med plunta i fickan.. Så jag bestämde mig för att tillverka en tratt för ändamålet! Var gjorde då kloka, händiga och ytterst sexiga Johannes? Jo, han tog en tom gammal tandkrämstub och klippte av det mesta av den, så att ”munstycket” eller vad det nu kallas och en liten bit av plasten runtom fanns kvar. Jag tvättade den grundligt och noga, jag ville inte att Jägermeistern skulle fördärvas av smaken av gammal tandkräm.

Så ett par minuter senare sitter jag med min ostadiga konstruktion av tratt, flaska och plunta ovanpå en trave strategiskt utplacerat papper. Med böner till alla kända och okända gudar (ja, Elvis med) om att inget skall gå åt fanders börjar jag hälla. Och tro det eller ej, men det går vägen!
Jag har hällt en bra bit av spriten när jag kommer att tänka på att pluntan är mycket mindre än flaskan, och att jag absolut inte bör hälla så att den blir överfull. Vad gör jag då? Vad gör dumma, klantiga och fula Johannes då? Jo, han fortsätter hälla. Tro det eller ej. Och ja. Tratten blir fylld av Jäger och vätskan rinner inte ner då pluntan är full. Den stannar kvar i tratten och hånar Johannes.

Jag vet ju att så fort jag rubbar tratten så får jag dyr Jäger över hela mitt nattduksbord. Kanske jag kan få upp vätskan med ett sugrör? Men jag får i högmod för mig att jag är karl nog att använda mina egna läppar istället. Sålunda finns det ett par sekunder senare Jäger över hela nattduksbordet. Jag drar en mycket politisk inkorrekt ramsa svordomar jag inte vill återge här, och bestämmer mig för att ta mig en stärkande jäkel i korken till Jägerflaskan innan jag städar upp.
Jag misslyckas. Nu rinner Jäger även ner för flaskan, och jag börjar nästan gråta då den vackra etiketten på flaskan börjar upplösas av vätskan.
Jag griper mitt vett till fånga då jag inser att nog med Jäger har gått till spillo på grund av slarv. Jag offrar det som är kvar i tratten till super-absorberande toalettpapper och tvekar inte ett ögonblick då jag utför dådet. Sedan skruvar jag ordentligt fast både skruvkorken till pluntan och skruvkorken till flaskan.

Jag ser mitt rum. Jag fruktar för att lukten av sprit skall sprida sig och få mina päron att misstänka grov alkoholism. Jag, som endast varit drucken vid två tillfällen! Okay. Tre. Men endå.
Jag städar i vilket fall upp röran så gott jag kan och ställer flaskan i garderoben och pluntan vid mitt öppna fönster för att den skall kylas ner under natten... eh....

Med tanke på vilken tur min kära Jäger han haft hittills, känns det nu inte som ett så bra val. Ursäkta mig, men nu måste jag springa och titta till min dyra dryck.

På återseende.

Ett dygn of bad fortune.

Jag av avskyr att gå och lägga mig. Missförstå mig inte, jag ogillar inte att sova. Jag älskar sömn. Det är själva gå-till-sängs-grejen som jag inte är sams med. Varför, frågar du? Jo, det finns flera skäl.
Ett: Jag håller i princip på alltid med något intressant som jag ogärna vill avbryta när jag inser att jag måste ha sömn.
Två: Av någon anledning kan jag aldrig hitta rätt position med huvudet på kudden och det slutar oftast i stel nacke och huvudvärk.
Och det tredje: dagens intryck blandas med mina egna fantasier när jag svävar i gråzonen mellan sömn och medvetenhet och bilder som inte går att kontrollera rullar framför mina stängda ögon som en powerpoint från helvetet. Det är inte hallucinationer, det är mer halvdrömmar. Men de är oroande i vilket fall. Kanske ett smakprov på stundande galenskap?

Som i går kväll, när jag skulle gå och lägga mig. Det var alldeles för ljust ute för att gå och lägga sig enligt min mening, men jag skulle jobba efter skolan dagen efter (idag, i skrivande stund) och lade mig duktigt klockan tio och förväntade mig åtta timmars sömn. Den dröjde, naturligtvis. Kuddarna var elaka och det var i princip dagsljus ute. Så efter ungefär en timme började ljuset dö, och jag kände mitt sinne flyta in i gråzonen mellan sömn och vaket tillstånd.
Plötsligt ryckte jag till. Jag hörde ett ljud – ett skrämmande sådant – som verkade komma precis nedanför mitt fönster.
Det lät varken som en hund eller människa, utan snarare en blandning mellan bägge. Jag kom på mig själv med att ha satt mig upp spikrakt i sängen med ögon uppspärrade i skräck. Fanns det ett ljud som kunde låta så? En blandning mellan morrande och stönande, ylande och hostande. Varelsen verkade upprörd, på vad vill jag ej tänka på. Jag undrade om mitt eget sinne på något vis hade fått mina öron att höra ett ljud som inte fanns, för jag vet att jag hörde det. Kanske hade jag läst en skräckhistoria för mycket för vad mitt sinne tål.

Ljudet hördes bara två gånger innan det blev tyst utanför, och det dröjde ett par minuter innan jag kom ur mitt paralyserade tillstånd och lade mig tillrätta igen. Efter en lång stund började jag flyta iväg igen, men även denna gång väcktes jag brutalt.
Plötsligt skrek hela huset till en av en serie plötsliga, våldsamma knakningar som började gå runt i dess väggar. Det var inte ett kaotiskt oljud – den gick som en våg igenom huset och när vågen nådde mitt rum, spred den sig först igenom dörren, upp längs väggarna och längs med taket, och de gick samman vid fönstret på motsatta sidan rummet.

Jag lever i ett gammalt hus, och det knakar ofta. Men något liknande har jag aldrig sett maken till. Det är möjligt att jag hade avfärdat detta som en en mindre mystisk sak och somnat om, om det inte vore för att jag redan var uppskrämd. Nu, efter denna händelse, kan jag se hur min hjärna måste ha sammankopplat dessa upplevelser och inbillat sig en situation i vilken den, jag var hotad till livet. Jag var alltså inte väldigt glad i tanken att sova efter detta. Men efter lång, lång tid så gav jag vika för tröttheten och somnade djupt trots obekväm kudde och huvudvärk.

Skolan var lagom rolig. Jag inser att jag vill ha VG i Ljudmedia och påbörjar ett projekt för att övertyga min lärare om att jag förtjänar betyget. När lektionen är över inser jag att jag måste vänta i ungefär fyra timmar innan det är tid att dra till jobbet, och inga bussar går det hem. Min tristess når sin kulmen när Max på grund av någon oförrätt jag inte minns att jag utfört häller våta teblad innanför min tröja. Den lilla östeuropéen skall få, så småningom.
Jag tar mig en måltid på en restaurang som drivs av en trevlig nysvensk med enorm näsa. När det är dags för mig att gå till bussen börjar ett av de mest våldsamma och vilda hagelregn jag personligen sett. Restaurangägaren säger åt mig att stanna på restaurangen ett tag, för att hagel kan döda folk. Det hade det tydligen gjort med hans kusin i ett land vars namn jag glömt. Men jag har en tid att passa, så jag tackar för måltiden och mummlar att jag måste med en buss. Det haglar. Mycket. Åskan dundrar som en galning som slår på tomma soptunnor. Men så snart jag når bussen blåser de hotfulla molnen bort, och plötsligt tittar himmelen fram och solen skiner. Förvånat blickar jag mot ovädersmolnen, som rör sig bort och tar upp ungefär halva himmelen, samt solen och den vackra blåa färg som står i vacker kontrast på andra sidan himlavalvet. Snygg timing. Inte.
Så jag tar mig till jobbet. Väl där upptäcker jag att mina pengar spenderade på restaurangen var bortkastade, då jag hade fått den gratis på jobbet. Surmulen påbörjar jag arbetet. Det var som vanligt ointressant, men inkomstbringande, inte mer än vad man kan förvänta sig på ett lager. Jag känner mig dock på mycket bättre humör när jag är på väg hem. Nu skall hör skrivas i min nya blogg!

Entusiastisk sätter jag mig vid datorn. En person ifrån England är då vänlig nog att påminna mig via Skype att hans fru är döende i en obotlig lungsjukdom. Så nu sitter jag och reflekterar över det fruktansvärda öde att se den man älskar mest långsamt tyna bort under våldsamma hostattacker. Jag är inte lika entusiastisk.

Men hey! Jag är förskonad ifrån tragedier, jag har inte förlorat någon jag bryr mig om, och jag bor i ett rikt, välbärgat land.

Då är väl inte en onämnbar fasa utanför fönstret något att klaga om? Ärligt?

Onda wordlimit!

Här hade man tänkt att skriva en liten presentation om sig själv, men blir hindrad av den löjliga gränsen på 1200 tecken. Så här är fortsättningen på vem jag är, om någon mot förmodan skulle vara intresserad:

Så, jag gillar att skriva. Mycket. Berättelser, designdokument, bloggar och instruktioner för hur man skapar karaktärer till rollspel som jag själv skriver.

Jag gillar även film. Vem gör inte det?

Jag gillar att läsa. Vem med vett i skallen gör inte det? (Det där gjorde säkert någon sur. Förlåt.)

Mest fantasy och sci-fi, men jag är öppen för det mesta. Dock inte så glad i svenska deckare. Undrar du varför, se på pocketboksektionen på ICA. Det är allt folk här läser. Är inte fantasy roligare? Ärligt talat? Inte för att jag har något emot mordgåtor, men för mycket soppa gör även tjockisen mätt.
Vad mer kan man säga? Just det. Jag är ateist. Och jag anser att religiösa människor som försöker dra ut sin tro i det politiska livet är galningar och bör stoppas. Heligt krig? Förbjuda preventivmedel? Stena alla bögar? Avskaffa rockmusik?
Det luktar lite medeltid här, håller ni inte med? Usch. De skrämmer mig mer än min hängande kavaj i garderoben mörka nätter. Nu byter vi ämne.
Politik? Ja, eftersom att jag klargjorde tidigare att jag inte gillar religiösa fundamentalister så förstår ni kanske att jag ogillar USAs stamp och klamp i världen. Obama verkar rätt vettig, dock. Men jag skall inte predika om USA här, det gör så många andra. Ungefär alla som inte är amerikaner.
Var på den politiska skalan befinner jag mig? Tja. Helst ingenstans. Mina vänner kallar mig ond och läskig kapitalist. Jag håller inte med. Jag är naturalist... jag bryr ju mig om naturen.

Jag gillar bara att ha pengar, man kan ju köpa saker för dom. Datorer., spel och spelkonsoler. Bilar och körkort. Hus och lägenhet. Aktier. Grunda företag och förtrycka arbe... jag bör hålla käft nu.