Ett dygn of bad fortune.

Jag av avskyr att gå och lägga mig. Missförstå mig inte, jag ogillar inte att sova. Jag älskar sömn. Det är själva gå-till-sängs-grejen som jag inte är sams med. Varför, frågar du? Jo, det finns flera skäl.
Ett: Jag håller i princip på alltid med något intressant som jag ogärna vill avbryta när jag inser att jag måste ha sömn.
Två: Av någon anledning kan jag aldrig hitta rätt position med huvudet på kudden och det slutar oftast i stel nacke och huvudvärk.
Och det tredje: dagens intryck blandas med mina egna fantasier när jag svävar i gråzonen mellan sömn och medvetenhet och bilder som inte går att kontrollera rullar framför mina stängda ögon som en powerpoint från helvetet. Det är inte hallucinationer, det är mer halvdrömmar. Men de är oroande i vilket fall. Kanske ett smakprov på stundande galenskap?

Som i går kväll, när jag skulle gå och lägga mig. Det var alldeles för ljust ute för att gå och lägga sig enligt min mening, men jag skulle jobba efter skolan dagen efter (idag, i skrivande stund) och lade mig duktigt klockan tio och förväntade mig åtta timmars sömn. Den dröjde, naturligtvis. Kuddarna var elaka och det var i princip dagsljus ute. Så efter ungefär en timme började ljuset dö, och jag kände mitt sinne flyta in i gråzonen mellan sömn och vaket tillstånd.
Plötsligt ryckte jag till. Jag hörde ett ljud – ett skrämmande sådant – som verkade komma precis nedanför mitt fönster.
Det lät varken som en hund eller människa, utan snarare en blandning mellan bägge. Jag kom på mig själv med att ha satt mig upp spikrakt i sängen med ögon uppspärrade i skräck. Fanns det ett ljud som kunde låta så? En blandning mellan morrande och stönande, ylande och hostande. Varelsen verkade upprörd, på vad vill jag ej tänka på. Jag undrade om mitt eget sinne på något vis hade fått mina öron att höra ett ljud som inte fanns, för jag vet att jag hörde det. Kanske hade jag läst en skräckhistoria för mycket för vad mitt sinne tål.

Ljudet hördes bara två gånger innan det blev tyst utanför, och det dröjde ett par minuter innan jag kom ur mitt paralyserade tillstånd och lade mig tillrätta igen. Efter en lång stund började jag flyta iväg igen, men även denna gång väcktes jag brutalt.
Plötsligt skrek hela huset till en av en serie plötsliga, våldsamma knakningar som började gå runt i dess väggar. Det var inte ett kaotiskt oljud – den gick som en våg igenom huset och när vågen nådde mitt rum, spred den sig först igenom dörren, upp längs väggarna och längs med taket, och de gick samman vid fönstret på motsatta sidan rummet.

Jag lever i ett gammalt hus, och det knakar ofta. Men något liknande har jag aldrig sett maken till. Det är möjligt att jag hade avfärdat detta som en en mindre mystisk sak och somnat om, om det inte vore för att jag redan var uppskrämd. Nu, efter denna händelse, kan jag se hur min hjärna måste ha sammankopplat dessa upplevelser och inbillat sig en situation i vilken den, jag var hotad till livet. Jag var alltså inte väldigt glad i tanken att sova efter detta. Men efter lång, lång tid så gav jag vika för tröttheten och somnade djupt trots obekväm kudde och huvudvärk.

Skolan var lagom rolig. Jag inser att jag vill ha VG i Ljudmedia och påbörjar ett projekt för att övertyga min lärare om att jag förtjänar betyget. När lektionen är över inser jag att jag måste vänta i ungefär fyra timmar innan det är tid att dra till jobbet, och inga bussar går det hem. Min tristess når sin kulmen när Max på grund av någon oförrätt jag inte minns att jag utfört häller våta teblad innanför min tröja. Den lilla östeuropéen skall få, så småningom.
Jag tar mig en måltid på en restaurang som drivs av en trevlig nysvensk med enorm näsa. När det är dags för mig att gå till bussen börjar ett av de mest våldsamma och vilda hagelregn jag personligen sett. Restaurangägaren säger åt mig att stanna på restaurangen ett tag, för att hagel kan döda folk. Det hade det tydligen gjort med hans kusin i ett land vars namn jag glömt. Men jag har en tid att passa, så jag tackar för måltiden och mummlar att jag måste med en buss. Det haglar. Mycket. Åskan dundrar som en galning som slår på tomma soptunnor. Men så snart jag når bussen blåser de hotfulla molnen bort, och plötsligt tittar himmelen fram och solen skiner. Förvånat blickar jag mot ovädersmolnen, som rör sig bort och tar upp ungefär halva himmelen, samt solen och den vackra blåa färg som står i vacker kontrast på andra sidan himlavalvet. Snygg timing. Inte.
Så jag tar mig till jobbet. Väl där upptäcker jag att mina pengar spenderade på restaurangen var bortkastade, då jag hade fått den gratis på jobbet. Surmulen påbörjar jag arbetet. Det var som vanligt ointressant, men inkomstbringande, inte mer än vad man kan förvänta sig på ett lager. Jag känner mig dock på mycket bättre humör när jag är på väg hem. Nu skall hör skrivas i min nya blogg!

Entusiastisk sätter jag mig vid datorn. En person ifrån England är då vänlig nog att påminna mig via Skype att hans fru är döende i en obotlig lungsjukdom. Så nu sitter jag och reflekterar över det fruktansvärda öde att se den man älskar mest långsamt tyna bort under våldsamma hostattacker. Jag är inte lika entusiastisk.

Men hey! Jag är förskonad ifrån tragedier, jag har inte förlorat någon jag bryr mig om, och jag bor i ett rikt, välbärgat land.

Då är väl inte en onämnbar fasa utanför fönstret något att klaga om? Ärligt?